Lars Mattssons saga.

Omkring två mil sydvest ifrån Lycksele kyrka ligger ett nybygge med namnet Graned. Det oftast förekommande namnet på detta nybygge är dock “Lars Matts-heden”. Orsaken till detta senare namn är enligt sagan följande.

I början af 1700-talet lefde i södra Lappland en vida beryktad trollkarl, som hette Neine. Han var allmänt fruktad, ty han sades vara så skicklig att trolla, att hans like aldrig varit sedd i Lappland. Alla djur och foglar måste dansa efter hans Pipa och hade någon blifvit honom misshaglig, så sände han genast en björn eller varg att förfölja denna människa, som högst sällan kom undan riktigt helskinnad. Sjelfva länsmannen hade icke förmått skydda sig mot Neines trolleri. En gång hade han fått sitta ett par dygn i toppen af en stor fur, under det att en björn, som Neine af hämndlystnad skickat emot honom, stod vid trädets fot och tycktes vilja sluka honom, sa snart han steg ned ur trädet.

Sina egodelar hade Neine skyddat genom trolleri, så att den, som rörde vid någon af hans tillhörigheter, antingen fastnade fast på stället och fick stå der, tills Neine behagade lösa honom, eller ock nedföll man död i samma ögonblick man vidrörde föremålet i fråga. Det senare gälde i synnerhet om djur.

Icke långt ifrån Neines kåta hade lappen Sjul Anta uppslagit sitt tält. Sjul Anta var kristen, men Neine hedning, hvarföre stor vänskap mellan den förre och den senare icke kunde komma i fråga. Detta hindrade dock icke Neine att önska sig Sjul Antas dotter, Gunnil, till hustru. En dag begaf han sig derfor till grannens kåta for att fria till Gunnil, men fick då veta, att en ung lapp vid namn Lars Mattsson redan fått löfte om hennes hand.

Han fick dessutom höra att Gunnil sade till sin syster, att hon hellre ville vara ogift än taga till make en sådan menniska som Neine. Dessa ord uppväckte hos Neine det bittraste hat mot Lars Mattsson, på hvilken han svor att hämnas den olyckliga utgången af sitt frieri till Sjul Antas vackra dotter.

Redan samma dag uppsökte Neine sin rival. Lars Mattsson, som intet ondt anade, framräckte sin hand att helsa Neine, hvilken nu frammumlade några besvärjelseformler, och i samma ögonblick förvandlades Lars Mattsson till en roflysten ulf, som tjutande sprang inåt skogen. Men Neine stod och såg derpå och skrattade ondskefullt, när han såg sin rivals förvandling.

I skogen träffade den till varg förvandlade Lars Mattsson sju verkliga vargar, med hvilka han sällskapade, ty han hoppades få dela med dem vid deras måltider. Sjelf kunde nämligen den olycklige, som alltjemt behöll mänskligt förstånd, icke förmå sig att döda djuren som en varg. Emellertid behöfde han ej lida någon nöd under de två första åren, ty hans sällskap slagtade så många djur, att äfven han fick hvad han behöfde.

En dag under tredje sommaren efter hans förvandling var det dock nära, att han blifvit uppäten af sina kamrater. I sällskap med tre andra vargar hade han kommit till en källa för att dricka. Plötsligt började då vargar ne tjuta och tränga sig omkring honom, som om de velat döda honom. Han såg nu, hvad han ej förr märkt, att hans bild i källans spegel var, icke bilden af en varg, utan af en menniska. Öfver denna upptäckt vardt han hjertligt glad, ty det ingaf honom hopp om att en gång blifva förlossad ur trolldomen. Vid källan vågade han dock ej. stanna längre, ty han fruktade att blifva uppäten af vargarne. Från denna dag drack han aldrig i deras sällskap.

Ännu några år ströfvade han omkring i Lappland; men så inträffade en sträng vinter med djup snö. Vargarne dödades i mangd af lapparne och den olycklige Lars Mattsson trodde. sig komma att dela deras öde. Han sökte nu hålla sig så långt aflägset från människoboningarne som möjligt, men en dag märkte han, att skidlöpare följde hans spår. Han skyndade då mot söder, men var nära att upphinnas, då han lyckligtvis uppnådde en vinterkörväg och kom undan sina förföljare. I spetsen för dessa hade han sett och igenkänt sin egen broder.

Sedan han lyckligt undkommit denna fara, fortsatte han färden mot söder och kom vid jultiden till Ångermanelfven. Här trodde han sig få svälta ihjäl, emedan inga vargar funnos i trakten. En dag såg han då en kvinna, som stod på elfven och sköljde kött. Han skyndade till stället och satte sig nära intill kötthögen. Kvinnan, som strax blef mycket förskräckt, när hon varseblef denne objudne gäst, lugnade sig snart och betraktade medlidsamt den på isen sittande vargen, hvilkens ögon mer liknade en bedröfvad människas än ett rofdjurs. Hon kastade derför till honom ett stort kött stycke med de orden: “Du torde väl vara färdig att svälta ihjäl, då du synes så bedröfvad”.

Hela vintern uppehöll han sig sedan i Ångermanland; men på våren återvände han till Lappland. Det var nu sju år sedan Neine förtrollat honom och han började tvifla om att någonsin återfå sin människohamn. Men just under det han en dag gick och grubblade på sin olycka, kände han en besynnerlig känsla genom strömma sig, och i samma ögonblick var han åter människa. Af de kläder, han före förtrollningen burit, funnos nu icke mer än skaften af hans skor någorlunda hela. Han uppsökte nu sina anhöriga och fick af dem veta att Neine nyligen dött. Förtrollningen hade således blifvit löst i samma ögonblick som Neine uppgaf andan.

Mot den ångermanländska, som gifvit honom köttet, visade sig Lars Mattsson mycket tacksam, ty han reste enkom till hennes hem för att tacka henne och skänkte henne dertill en hel renoxe.

Efter dessa händelser lefde Lars Mattsson i många år och blef gift med Gunnil, som icke glömt honom under hans olyckstid. Det ställe, der Lars Mattsson återfick sin ursprung liga skepnad, kallades till minne af denna händelse Lars Mattsheden.